 |
| Vår älskade och saknade Eddan |
Så kom då den dagen när vi kände att nu var det dags för Edit (Eddan) att inte behöva kämpa längre :-(. Hennes juvertumörer hade börjat att växa och hon blev orolig och "sprättig". Det verkade inte som att hon hade ont annat än om man kom åt tumörerna, men då såg vi att hon reagerade. Vi hade bestämt redan när hon fick diagnosen att inte låta det gå för långt, hon skulle inte hinna börja plågas, så i slutet av juli fick hon komma till sina kompisar Rigmor, Viktor och Kajsa i katthimlen. Tänk att en sådan liten individ kan lämna ett sådant stort tomrum efter sig.
Nu var vi helt inne på att det inte skulle bli några fler katter i familjen. Det har blivit tyngre och tyngre för varje gång vi mist en kär kissekatt och vi ville inte utsätta oss för det fler gånger så nu skulle vi bara ha kvar Boris 4 år.
Boris fick åka på "kollo" till min syster och tillbringade tre veckor med sina "kusiner" Aslan och Stella, två ragdollmissar. Vi åkte iväg med husbilen och hann väl vara hemma i en knapp vecka innan jag gav upp och lyckades övertala maken att vi faktiskt inte kunde vara så egoistiska och låta Boris vara ensam - han som var van att ha flera kattkompisar omkring sig.
 |
| Lurvig på väg hem i bilen |
Jag tittade på missar bl a på Blocket och ramlade över en annons på Marvin, världens sötaste lilla kattunge, född 6 maj. Ringde direkt och fick lov att komma och titta på honom. Vi åkte nästan 20 mil enkel resa men det var det absolut värt för det blev kärlek vid första ögonkastet både från hans och vår sida. Nu har vi alltså en liten bebis, som av oss har fått namnet Lurvig ;-) och som sagt är världens mest underbara lilla misse. Han har bara bott här i tre dagar men har redan blivit accepterad av Boris som nu är en stolt storebror. Våra flickor blev glatt överraskade när vi kom hem med en liten kattunge. De hade väl hoppats men kanske inte vågat tro att vi skulle komma på bättre tankar någon gång i framtiden och skaffa en kattkompis till Boris.
 |
| Boris tvättar Lurvig |
Nu är ordningen återställd och vi har insett att vi faktiskt är en kattfamilj. Det går inte att förneka och man får ta det onda med det goda. Dvs lyckan och glädjen vi har av våra katter vill vi inte vara utan även om vi mår riktigt dåligt den dagen de inte kan vara kvar hos oss längre. Jag har levt med katter i närmare 30 år så livet skulle bli väldigt tomt om jag plötsligt skulle vara kattlös.
